Ett bra svar
Jag har börjat säga såhär väldigt ofta:
"Det är en definitionsfråga" (hoppas det stavas så nu)
(eller strunt samma, det är bara charmigt att stava fel)
(hoppas det inte stavas så då alltså) (är i desperat charm-behov)
I alla fall.
Det är ett väldigt bra svar som passar in typ.. jämt.
Som t.ex;
Människa: Han är så rolig.
Jag (som också är en människa): Det är en definitionsfråga.
Människa: Ja, det är ju sant.
Människa: Har du extra dålig syn på båda dina ögon?
Jag: Det är ju en definitionsfråga.
Människa: Det har du rätt i.
Människa: Elin, du är bäst.
Jag: Tack.
Eller ah, nästan jämt.
Grejen är den att jag knappt vet vad det betyder men
jag vet att folk alltid håller med en när man säger det. Och det pleasar mig tillräckligt
mycket för att dänga till med frasen lite hipp som happ
och bara verka oerhört klok och sådär... sval.
/ Elin
Han va skånsk, språkbarriären fanns
En telefonkille ringde och frågade efter min brors nummer.
Så då skulle jag snabbt och kvickt ge honom det.
Jag: ..77
Kille: ..77
Jag: ..43
Kille: Sa du 83?
Jag: Nej 43.
Kille: Okej 73.
Jag: Nej 43.
Kille: Aa 73?
Jag: Nej alltså.. FYRTIOTRE!
Kille: Mm.. 73!
Jag: Eh.. säger du fyra?
Kille: Nej det gör jag inte. Jaha, ska det vara en fyra? Ok 43.
Suckkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk.
Fyndigt
Sarah står och ser ovanligt kort ut.
Jag: Du är ett himla puttefnask.
Sarah: Heh... "puttefnask".
Jag: Minus putte.
Sarah (tänker): .....................
Jag: >=)
Sarah (tänker): .....................
Jag: >=)
Sarah: Ameh åh.
/ EB
Fotboll
Ofta brukar jag tänka på "fotboll" och "meningslös lek" i samma tankemening.
Ofta råkar jag utföra dessa meningar (som kan kombineras i oändlighet) i tal. Högt. Gärna om och om igen.
Ofta är det fotbollsfantaster i närheten av mig då.
Ofta blir jag fort väldigt opopulär.
Ofta bryr jag mig inte och fortsätter.
Sällan blir jag välkommen att öppna min mun igen.
Detta var en dikt. Den kanske inte var bra. Men den är min. Och det står jag för.
/ EB
Hedda är lös
Idag gick jag i skogen.
Fick plötsligt syn på en gubbe på ca 143 år som står helt
stilla och glor på mig. Ser också en tant på kanske 141 bast längre
in i skogen som verkar höra ihop med gubben med tanke på åldern.
Gubbe (till mig): Har du sett Hedda?
Jag: Ehm...
(Borde jag veta vem Hedda är? Känner alla en Hedda? Är jag den enda utan en Hedda-bekant?)
Jag: Jag såg en tjej en bit upp i backen om det var henne du...
Gubbe (avbryter surt): Nej.
Jag: Nähä. Men jag såg i alla fall bara en tjej i backen, hon gick med en hund i koppel.
Gubbe: Hon hade inget koppel.
Jag: Jo?
Gubbe: Nej, Hedda va lös.
(En lös Hedda. Borde man bli rädd?)
Tanten (får ett gap-ryck): NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!! Hon kommer när hon kommer.
Jag (börjar småspringa ner för backen i ren obehaglig-känsla-spirit): Jag vet inte, jag vet inte!
När jag kommer ner för backen ser jag henne.
Hunden Hedda.
Ingen farlig mördarmänniska eller The Ring girl-typ.
Springer upp för backen igen och ropar "Här eeeee hon" "Hon e häääääär".
Men dom var som bortblåsta. Sen börjar Hedda springa och jag hör tanten
skrika igen från ingenstans"BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA BRAAAAAAAAAAAAA".
Så jag förstod att dom funnit varandra.
Hur som helst var detta en konstig stund på min dag.
/ EB
Mangwani mampulele
Anledningen till att jag skrev ett inlägg häromdagen var för
att jag såg att fortfarande väldigt många besöker denna (min) sida.
Man kan ju fråga sig varför eftersom jag inte skrivit på månader.
Men har man no life så.... jaaaaaaa. Varsågoda liksom.
Nä... jag ska inte säga något. Det jag gör om dagarna är typ
spelar Mario Party 3 på Nintendo 64 och äter choklad. Life oh life.
MEN! Jag skrev ett inlägg för att typ få 100 000 kommentarer.
Typ som "ÄNTLIGEN ÄR DU TILLBAKS" eller "ELIN JAG ÄLSKAR DIN BLOGG OCH
FRAMFÖRALLT DIG". Så jag skrev bara ett inlägg om nåt.
Nu råkade det handla om en död fågel.
Kunde ju kommit upp med något trevligare men hade inget bättre att komma med.
Kan ju skriva att jag vinner på Mario Party 10 av 10 gånger men
tänkte att fågeldöd skulle engagera mera. (Rim)
Men 1 kommentar var allt jag fick. Inte för att den var dålig
eller så (fast jo) och jag nöjer mig med den (men nej) så
skulle ju det va trevligt att ni övriga 500 (vi låtsas) också
kommenterar så att jag förstår att det finns dom som läser
och inte tror att det är blogg.se som bara gjort fel i statistiken. Jag är full.
Adjö.
/ Elin
Var det jag eller Gud?
Precis klockan halv fyra varje natt börjar fåglarna utanför mitt fönster låta.
Ni har säkert fåglar som kvittrar. Inte mina fåglar.
Dom vrålar. Typ "KVITTERRRRRRRRRRRR AAAAAARRRRRGHHHHHHH"
Obehagligt.
I alla fall. Jag har ju såklart önskat dom dödens död och ropat
håll käft till dom med min klara fjortisstämma. Funderat på att kasta
en mycket liten men ack så vass sten på dom så dom liksom get the hint.
Hinten e gettad. Idag när jag gick på vår grusgång
så låg där en fågel i rabatten. Död. Å halvt uppäten.
Känner mig halvt skyldig. Inte halvt skyldig för att den är halvt uppäten. Nä. Det var liksom
inte jag som tog mig en smakbit. Utan för att jag önskade dom dödens död.
Var det mitt fel? Vimsans fel? Eller Guds? Är jag Gud? Kan jag bli?
Varför har vi ingen fetaost hemma?
Amen och förlåt och jag gillar fåglar. Förutom fiskmåsar.
/ EB
