Fraser jag otål
Tål ej när folk säger följande fraser (utan inbördes ordning, alla fraser
är nämligen lika frånstötande):
¤ "Nuuuuu kööööör vi!"
¤ "Klockrent!"
¤ "Inga konstigheter"
¤ "Inte. Okej"
¤ "Är det så?"
Burr.
Säg mycket hellre istället:
"Körv" eller alternativt "Mjao"
Enkelt. Funkar i alla lägen och ger dig ett stort övertag. Övertag i efterblivenhet.
Vilket jag eftersträvar var dag.
/ EB
If I were a boy...
... I would wish I was a giiihihihihiiiiiirl.
I morgon ska jag äta mat. I dag har jag ätit mat.
I helgen ska jag äta mat.
(Mat.)
Det jag ser mest fram emot i mitt liv just nu är att..
Äta mat. (Och se Harry Potteeeeeh, MR POTTEH!)
Någon annan som tycker att grädde är det bästa Gud skapat?
Eller kossan kanske det är som skapar det. Hursomhelst, ingen vet.
Gud kanske är en ko. Han kanske är alla kor. INGEN VET.
Har i alla fall ätit ca fem deciliter de två senaste kvällarna.
Säger "pretentiöst" så ofta jag hinner. Det passar faktiskt in på fler ställen
än vad man tror. Pretto däremot är ganska löjligt att säga.
Typ som om man sagt pretentiöst så många gånger att man börjat tröttna på det
och förkortade det därför till pretto.
Och det är ju bara jättetöntigt.
Det var väl det jag hade att säga. Lite. Men ändå mycket. Men ändå lite.
Fast ganska mycket för att vara uppriktig. Jag är ju ganska deep om man säger så.
En människa man vill ha deeptalk med. En människa man har respekt för.
En människa man vill äta grädde med.
Päjs öut
/ EB
Fascister utan fika
Jag fick hoppa in och jobba extra i en klädbutik förra helgen.
Skoj, skoj!
Och man stöter alltid på lite roliga kunder. Här is one.
Kund (som shoppade kläder inför en arbetsintervju):
"Ja, jag är så trött på mitt nuvarande jobb. Alltså dom är typ FASCISTER där!!
Usch, det är jättehemskt. Har jobbat där jättelänge nu och vill bara sluta."
Jag:
"Men usch då, ja det förstår jag. Vad är det dom gör då som är så hemskt?"
Kund (på blodigt allvar):
Alltså... vi har INGEN klockan-tio-fika. (Konstpaus)
Vi har INGEN klockan-tre-fika. (Konstpaus)
Och vi har bara EN ENDA timmes rast om dagen. EN!!
Jag (som funderar intensivt på om jag hört rätt):
"Eh.. jaha.. är det väldigt långa dagar ni jobbar då?"
Kund:
Ja! Det är ju från åtta till fem.
Sen stirrar hon på mig med menande blick. Som att jag ska förstå hennes fruktansvärda öde.
Men jag förstår inte. Jag förstår inte alls.
/ Elin
Älskar inlägg med lite text
Jag: Jag ska ut på en promenad. Ska du följa med?
Mamma: Pft. Nej tack!
Jag: Vadå nej tack?
Mamma: Inte i det här vädret!
"Häpp, va inte lika tuff som mig då" tänkte jag tufft.
"Dessutom är det ju ganska fint väder. Uppehåll och lite molnigt bara!" tänkte jag ännu tuffare.
MM. NOG.
Regnet regnade inte. Det dränkte mig. Jag var helt pisseblöt.
Vinden blåste inte. Det var nästan orkan-vindar. Hade jag lyft på fötterna och inte ätit all
chokladen igår hade jag säkerligen flygit iväg.
Haglet haglade inte. Det attackerade, med MEGAisbollar. Helt allvarligt så skrek jag aj två gånger.
Det var onormalt!!!
Jag såg ett träd och tänkte att det skulle rädda mig. Ställde mig under det i några sekunder för att sen upptäcka att trädet inte hade några löv och knappt några grenar.
Hade varken mössa, paraply eller luva. Situationen var ganska otrevlig.
MEN! Jag gick ändå runt med ett leende på läpparna. För jag tänkte att om någon inifrån något hus skulle titta ut och se mig och tänka "nämen, vad gör galningen ute i det här ovädret?!" så ville jag istället att dom skulle se mig le och tänka "oj, det var mig en tuff en, hon tycker t.o.m att det är kuuuuuuuuuuul".
Ville vara som han i Extrem överlevnad på Discovery channel.
MEN DÅ! BLIXTEN! Precis ovanför mig. Det blixtrar till och dundrar högt som fan vilket betyder att
jag kommer bli träffad och antagligen dödens dö. Börjar nästan gråta och vet inte vad jag ska ta mig till.
Vågar inte stå under något träd för det ska man ju inte göra och vågade inte stå på öppen mark för det
ska man ju inte heller. Nä men VAAAAD ska man göra då?!?!?!?!
Springa.
Så jag sprang!
Och jag sprang!!
Jag slutade aldrig!!! (eller jo, faktiskt tre-fyra gånger för att hämta andan, vilket känns lite oroande ifall jag hade vart jagad av en galen hund, eller galen mördare, skulle jag bett om att få "ta en liten välbehövlig paus" då? Nja)
Med gråten i halsen kommer jag tillslut hem, sliter upp dörren och sätter mig ner direkt på hallgolvet.
Flåsande och skakande.
Då kommer mamma och får syn på mig. Och vad får man då om inte värsta hånskrattet!
Mamma: HAHAHAHAHA! VAAAAAAAD skulle du ut i detta vädret å göra?!
Jag: Ja..... Jag skulle gå på promenad!!!
Bear Grylls från Extrem överlevnad, paddlar bland krokodiler.
Snäppet trevligare än min upplevelse.
/ EB
