It's...reeeea
Varför är jag sämst på engelska när det väl gäller?
Och väldigt duktig när jag pratar det hemma.
Inte för att jag brukar prata för mig själv hemma på
engelska men... ja.
Det har kommit in engelsktalande hela TRE gånger redan
i butiken. Just jag har fått dessa kunder och jag tappar
ALLA ord. Jag glömmer till och med bort dom enklaste.
Såhär har det låtit:
Kund: How mutch?
Jag: It's half... it's... reeeea. (Jag viftar med handen över reaskylten)
Kund (tittar misstänksamt på mig men verkar förstå) : For how long?
Jag : Somewhere in august... in the beginning. August... (Jag tittar upp i taket och funderar
på om det verkligen heter august)
Kund tänker "gå en kurs". Jag tänker "begåvat..."
Kund ska betala och ger mig kortet, jag behöver legitimation.
Jag (viskandes till kollega): Vad heter legitimation på engelska?!
Kollega: Id...
Jag: Ah! Just det ja.
Ca 5 sekunder senare.
Jag (viskandes igen, vet inte varför jag viskar när kunden ändå inte kan svenska uppenbarligen) :
Vad heter kvitto??
Kollega: Recieve...
(om det nu stavas så)
Jag: Ja, det visste jag ju med!
Det hinner gå yttligare fem sekunder igen innan jag frågar igen smått skrattande:
Hur säger jag försäkring?
Kollega går till chefen och berättar att jag är EN ANING bakom flötet.
Nej det gjorde kollegan inte. Men, men. Kanske inte så farligt eller så
men jag måste skärpa mig. Jag kunde alla ord egentligen. Jag hade
kunnat dom om jag suttit hemma. Anledningen är att jag tycker jag låter
så himla löjlig när jag pratar engelska. Vill bara börja gapskratta åt mig själv.
Men sista gången gick det faktiskt bra.
Kund: Can you speak english?
Jag: YES (väldigt övertygande) But... I'm not so good.
Kund: Oh, yes I think you are.
Jag: Hihihi... no. (Jag börjar låtsas leta efter något)
Men då fick jag självförtroende när han sa så, så det gick bra.
DET BÖRJAR ARTA SIG, som jag brukar säga!
/ Elin
Kommentarer
Trackback
